logo
 
  Gå med/ur mailinglista:
  
 
 
 

Guds Herravälde – Tawhîd ar-Rubûbiyyah

Kategori: Allah
Publiserad: 01-08-2007

I Guds den Nåderike, den Barmhärtiges Namn

Det arabiska ordet Tawhîd innebär att man attribuerar enhet åt en sak eller ett begrepp, och det härleder från ordet Wahhadah, som ordagrant betyder ”han gjorde någonting ett” dvs. att göra någonting ett. I islamisk terminologi innebär dock termen Tawhîd Guds enhet i tre avseenden:

1. Guds Herravälde – Han är den Ende Skaparen, upprätthållaren, försörjaren etc.

2. Guds ensamrätt att dyrkas. Ingenting förtjänar vår dyrkan förutom Gud.

3. Guds unika Namn och Attribut. De Namn och attribut som Han har tillskrivit sig själv i Koranen eller Hans Profet Muhammed tillskrivit Honom.  
 
Vad beträffar Tawhîd (monoteism) ur islamiskt perspektiv, är den strikt ordnad på det vis som nämnts ovan, men om man jämför den med andra religioner som exempelvis kristendom, hinduism, etc. finner vi att även de i grunden dyrkar en Gud; men skiljelinjen här är att de tillskriver avgudar vid sidan av Honom, som t ex. treenigheten i kristendomen och de miljontals gudarna som tillbes inom hinduismen.

Detta anförande har i syfte att sätta fokus på den första kategorin av Tawhîd dvs. Tawhîd ar-Rubûbiyyah – Guds Herravälde, för att förtydliga och återintroducera det som många i västvärlden förträngt och sopat under mattan, nämligen tron på en Gud som har skapat universum och skapat människan och allt vad detta innebär.

Grundordet i den arabiska termen Rubûbiyyah är Rabb som språkligt har tre betydelser: Ägare, ledare samt övervakare, men ur Islamisk synpunkt bär den alla dessa betydelser. Gud är alltså vår Herre, vår Skapare, vår Försörjare och Han kan göra precis vad Han vill med oss, och Han är ensam i allt detta, ingen delar Hans Gudomliga auktoritet. Gud är även den som står till förfogande för vårat liv. Vi skulle inte kunna leva för en millisekund utan Guds hjälp. Han ger oss vårat levebröd, våra andetag, vårat uppehälle etc. så med andra ord är människan helt och hållet beroende av Gud. Dessutom innebär denna omfattande term att Gud är den enda som får lydas, eftersom en av betydelserna var vadå? Den som åtlyds – dvs. Ledaren. Dessutom innebär denna term att Gud är den som förser människan med vägledning, därav den tredje betydelsen – Övervakaren, den som styr våra angelägenheter. Om Gud utifrån detta ger oss försörjning i form av mat, dryck, boende etc. vilka samtliga uteslutande är för vårat välbefinnande i detta liv, hur är det då inte med vårat välbefinnande i det nästkommande livet? Självklart förser Gud oss med en vägledning som beskriver hur vi skall uppnå ett välbefinnande även i nästa liv.

Vad beträffar begreppet Rabb – Herren, inom kategorin ”Övervakaren”, dvs. att Gud är den som har hand om våra angelägenheter, skall man dock inse att det finns två nivåer av denna princip – det finns en generell nivå och en specifik nivå. Den generella nivån är den nivån som var enda atom i skapelsen delar – människan, djuren, växterna, himlakropparna, planeterna, galaxerna etc. på så sätt att Gud är dess ägare som skapade det och upprätthåller det, försörjer det osv. ingenting kan överleva utan Guds hjälp. Alla människor delar alltså denna generella försörjning, oavsett om man är troende, icke- troende, brottsling, hycklare, etc. samtliga faller under denna kategori.
Den specifika nivån är den som enbart tilldelas de troende. De troende får utöver den världsliga försörjningen, även själslig/andlig försörjning, dvs. sanningen – Islam.

Frågan nu är hur man bevisar Tawhîd ar-Rubûbiyyah – Guds existens och allmakt. De fyra starkaste bevisen för Guds existens är som följande:

1. Fitrah - Människans medfödda intuition. Gud säger i Koranen:

”Ge dig hän av hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, tron som Gud vid skapelsen lade ned som naturens norm i människan – rubba ingenting i Guds skapelse! Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människorna vet ingenting [om detta.]”
                                                                                                                 [Koranen, 30:30]

Profeten Muhammed sade:

” Gud gned sin Hand över Adams rygg, varvid samtliga Adams avkomma uppenbarade sig framför Honom. Gud sade ’Är Jag inte er Herre?’ och var och en av dem (inkluderat oss) svarade, ’självfallet!’”

Och han sade:

”Varje människa föds i ett naturligt tillstånd (i Fitrah). Därefter är det dennes föräldrar som gör honom/henne till jude, kristen eller elddyrkare.”

Vare sig man är intelligent eller inte, har hög eller lägre IQ, har vi alla som människor en medfödd inre känsla för Gud. Man ogillar rent naturligt ondska och tycker om godhet. Ett exempel på detta är att det inte spelar någon roll vilken religion man följer i världen, mord eller incest betraktas ändå som något ont – och allt sådant som strider mot vår natur, vår Fitrah. Gud har ingjutit denna känsla i människan som en nåd över oss. Den största aspekten av denna naturliga norm i människan är dock tron på Gud. Så om man skulle fråga ut en person som inte blivit introducerad till någon form av filosofi eller religion alls, och frågar denne om det finns någon skapare, så skulle vederbörande tveklöst säga ”självfallet”, därför att detta är tron vi är födda med.

2. Profeter: Det andra beviset för Guds existens är att Gud har försett människan med profeter som påminde dem om Gud och att enbart han får tillägnas dyrkan.

På vilket sätt är detta ett bevis? Faktumet att alla dessa profeter kom med samma budskap, dvs. monoteismen, tyder på att någon måste ha skickat dem. Och dessa profeter sändes ofta hundratals, om inte tusentals år mellan varandra, i olika delar av världen och utan någon relation till varandra, men ändå kom de med ett och samma budskap – Gud är en, dyrka Honom.

Dessutom blev dessa profeter välsignade med olika mirakel för att bevisa deras profetiska trovärdighet för sitt folk. T ex. Profeten Moses som kom med sin käpp, med vilken han [med Guds vilja] omvandlade till en levande orm i duellen mot Faraos magiker, vilka själva endast förhäxade åskådarnas syn till att tro att det de kastade var ormar. Men när de såg att käppen Moses kastade verkligen förvandlades till en orm, insåg de direkt att han talade sanning.
Profeten Jesus fick även han mirakel från Gud som var specifika för honom och ingen annan. Bland hans mirakel var att han [med Guds vilja] gav liv åt en lerklump formad till en fågel genom att blåsa på den och den förvandlades till en levande fågel. Alla andra profeter kom likaså med mirakel, med vilka de bevisade sin autenticitet, och så även Muhammed, vars allra största mirakel var och är än idag Koranen – Guds sanna och sista Ord.

I tillägg finns det ett annat bevis relaterat till Profeterna och det är lagarna och trosläran som de kom med. På vilket sätt utgör detta bevis för Guds existens? Faktumet att alla profeter kom med fullkomligt perfekta lagar och trosprinciper, visar att de var sanna profeter – alltså måste en högre makt ha sänt dem. Se på våra egna lagar till exempel. Hur många ändringar sker årligen av olika lagar som man anser vara olämpliga? Även om det bara rörde sig om en enda ändring så tyder det på vad? Att den är bristfälligt och defekt.

Ett annat bevis på Guds existens är Hans Âyât dvs. Guds tecken, som huvudsakligen är fördelat i två kategorier: Gudomliga och jordiska tecken.
Beträffande Gudomliga tecken, är det mirakel och uppenbarelser som Gud lät nedsända till sina utvalda Profeter (som nämndes tidigare). Men vad beträffar de jordiska tecknen är de dem tecken som var och en av oss bevittnar för varje dag som går. Faktumet att vi och naturen som omger oss existerar, vittnar för att någon måste ha legat bakom dem.

Gud säger i den ärofulla Koranen:

”Vi skall visa dem Våra tecken inom dem själva och i skapelsen, tills att de inser att detta är sanningen.” 
[Koranen: 41:53]
 
Med andra ord är vi själva som människor levande mirakel och bevis på att Gud existerar, faktum är att vetenskapen inom alla dess grenar – kemi, fysik, biologi, astronomi, meteorologi etc. samtliga i dess överträffliga natur bara förstärker bevisen och tron på en Övermakt. Om man tar människokroppen som exempel. När man ser att vartenda ben, sena och organ fungerar perfekt och hur de står i relation till varandra, kan man inte göra annat än förundras över denna skapelse som Gud har framlagt. Eller om man tittar på jordens temperatur och faktumet att inget liv kunde finnas till på jorden om den i sin omloppsbana bara hade legat några mil närmare eller längre ifrån solen. Den har alltså det perfekta avståndet från jorden för att ge den likaledes perfekta temperaturen för liv att överhuvudtaget existera på den. Dessutom är alla kemiska element perfekt fördelade på jorden och i atmosfären för vår levnad, en viss procent syre, och en viss procent hydrogen och kväve etc. utan vilka vi inte hade kunnat andas och leva på jorden. Likaså gravitationslagen som hela tiden ser till att allt liv på jorden centreras mot jordens kärna, och på så vis inte faller ut ur jordens atmosfär för att sedan livlöst sväva fritt ute i kosmos. Gud säger följande gällande sin felfria skapelse:

”[Det är] Han som har skapat sju himlar som välver sig över varandra. Du kan inte upptäcka någon brist eller ofullkomlighet i den Nåderikes skapelse; men lyft på nytt din blick mot [himlen] – ser du någon spricka? Lyft blicken ännu en gång och igen och den skall vända tillbaka till dig med oförrättat ärende, utmattad [av att spana efter fel]. ”
[Koranen: 67:3-4]

Kan allt detta ha kommit till av en tillfällighet, vår syn, hörsel, smak och luktsinne. Luften vi andas, djuren som liksom i ett kretslopp upprätthåller balans, så att varken den ena tar ut den andra eller vice versa. När växterna blommar förtärs de av växtätarna och växtätarna förtärs av köttätarna och när de dör, äter jorden upp deras kroppar, och på så vis erhålles balans i naturen. Har naturen själv valt och tänkt ut detta till synes oändliga kretslopp och balans? Eller är det i själva verket en Högre makt?

Det sista beviset på Guds existens är det vi kallar för sunt förnuft. Gud använder i Koranen det enklaste av argument för Hans existens, då Han säger:

”Skapades de kanske av en slump? Eller är de själva skaparna?
Har de också skapat himlarna och jorden? Nej, de är inte säkra på något!”

[Koranen: 52:35-36]

Här lägger Gud fram två möjligheter, antingen skapades vi ur ingenting, eller ur någonting och vi vet alla att vi inte kan ha skapats ur ingenting, för då skulle vi inte existera (0 + 0 = 0). Följande är en liten lista över de möjligheter som finns för skapande:

1) Skapelsen skapade sig själv.
2) Skapelsen skapades av ett annat skapat objekt.
3) Skapelsen skapades av ett annat oskapat, oändligt objekt.

Vad första och andra punkten beträffar vet vi med all säkerhet att vi inte skapade oss själva, för då måste någon annan ha skapat oss i en oändlig skapandeprocess.
Det tredje och sista alternativet är att ett oskapat och evigt väsen har skapat oss och övriga skapelsen, vilket är det enda logiska och till vårat sunda förnuft oundvikliga möjlighet till skapelsen.

I människans bristfälliga och sköra natur, förbjöd Profeten Muhammed sina följeslagare att ifrågasätta och fördjupa sig i Guds karaktäristiska evighet. Ty vi kommer aldrig att förstå eller begripa oss på Guds evighet och odödlighet, då vi inom skapelsen ser döden i vitögat varenda dag, om inte människor, så djur om inte djur, så växter. Hela skapelsen kommer slutligen att tyna bort och dö, och detta är vår begränsade förståelse av omvärlden.

Alla dessa tidigare nämnda bevis på Guds existens väger dock tyngst på Fitrah, dvs. människans inre natur som säger att Gud finns och att enbart Han skall dyrkas. De flesta människorna i sin natur tror redan på Gud och är egentligen inte i behov av andra bevis. Ateister har genom tiderna fram tills idag alltid utgjort en minoritet av befolkningen, bara några procent går emot sin Fitrah och sitt sunda förnuft och påstår att det inte finns någon skapare, resten tror på en högre makt, kalla honom Gud, Allah, Brahma, eller Vishnu – men En enda Gud har i slutändan skapat universum och allt däremellan. Och förklaringen till detta är människans medfödda Fitrah.

    Därför förklarar Gud i Koranen att avgudadyrkarna på Profetens tid, i själva verket trodde på Guds existens:

”Om ni skulle fråga dem, Vem som skapade himlen och jorden, skall de säkerligen svara – Gud. Om ni skulle fråga dem, Vem som låter regn falla ned från himlen, skall de säkerligen svara – Gud.”

Inom Islams ramar ligger därför inte tyngdpunkten på Tawhîd ar-Rubûbiyyah – Guds Herravälde, utan i Guds enhet beträffande dyrkan. Att enbart Han får tillägnas all form av andlig och fysisk dyrkan.

Islams första pelare: ”Lâ Ilâha Illâ-Allâh” – betyder ej att det inte finns någon skapare utom Gud. Detta är redan underförstått, utan det betyder att det inte finns någonting som är värd dyrkan förutom Gud. Och detta är anledningen till varför Gud sände profeter och sändebud, böcker och uppenbarelser – endast för att vi skall dyrka Gud och överge all annan dyrkan till jordliga objekt som Gud själv har skapat.

Faktumet att Gud är skaparen, försörjaren, upprätthållaren etc.  innebär följaktligen att endast Han får dyrkas.


Källa: Tawhid ar-Rububiyyah – Yasir Qadhi.

   
  Copyright © Islamiska Forskningscentret 2010