logo
 
  Gå med/ur mailinglista:
  
 
 
 

Guds olika tecken till människan

Kategori: Allah
Publiserad: 27-08-2007

Genom hela människans liv, från barndomen, fram till hennes död, visas tecken från den ende sanne Guden i alla landområden runtom Jorden och inom hennes själ, tills att det tydliggörs att det bara existerar En sann Gud (Allah). Gud säger i den ädla Koranen:

“Vi skall låta de få se våra tecken i fjärran [på jorden] och inom de själva, tills att denna sanning tydliggörs för dem.”
[Koranen: 41:53]
Följande berättelse är ett exempel på hur Gud uppenbarar tecken till en man som felaktigt befann sig i avguderi:
I Amazonas sydöstra region, i Brasiliens djungel i Syd Amerika, hade en primitiv stam byggt upp en ny hydda som skulle ge husrum åt deras människogudom Skwatch, vilken representerade den högste guden i hela skapelsen. Följande dag inträdde en ung man hyddan för att betyga sin vördnad till guden, och medan han låg nedfallande på sitt ansikte inför vad han trodde var hans skapare och upprätthållare, kom en skabbig gammal loppig hund insmygande i hyddan. Den unge mannen tittade upp och fick se djuret lyfta sitt bakben och urinera på guden.
Ursinnigt jagade han ut hunden från templet; men när ilskan avtog, insåg han att idolen omöjligt kunde vara Herren över universum. Gud måste ha Sin plats någon annanstans drog han som slutsats. Hur konstigt detta än verkade vara, var hunden och dennes till synes avskyvärda handling ett tecken från Gud åt den unga mannen. Detta tecken bar med sig det Gudomliga budskapet att föremålet han dyrkade var falskt. Det fritog honom från att slaviskt följa hans traditionellt inlärda tillbedjan till en falsk gud. Som följd av detta fick denna individ två val: att antingen söka sig till den sanna Guden eller att fortsätta traska i falskheten han befann sig i.
I Koranen nämner Gud Profeten Abrahams sökande efter Gud som ett exempel på hur de som följer Hans tecken kommer att vägledas:
“Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde over himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad. När nattens mörker sänkte sig över honom, såg han en stjärna och utropade: ’Detta är min Herre!’ Men när den sjönk [under horisonten] sade han: ‘Jag kan inte dyrka något som sjunker och försvinner.’ Och när han såg månen gå upp sade han: ‘Detta är min Herre!’ Men när den sjönk [och försvann] sade han: ‘Om min Herre inte vägleder mig blir jag säkert en av dem som går vilse.’ Och han såg solen gå upp och sade: ’Detta är min Herre! Denna [stjärna] är störst.’ Men när [även] solen sjönk [och försvann] sade han: ’Stamfränder! Jag har ingen del i [den synd ni begår när] ni sätter avgudar vid Guds sida.’ Jag har i sökandet efter sanningen funnit den rena, ursprungliga tron, vänt mig ifrån allt falskt och [vänt mig] till den Som harr skapat himlarna och jorden, och ägnar inte avgudar min dyrkan.”
[Koranen: 6:75-79]
Som vi tidigare nämnde sändes profeter till samtliga nationer och släkten för att stödja människans naturliga tro på Gud och människans medfödda benägenhet att dyrka Honom, såväl som att förstärka den Gudomliga sanningen i de dagligt förekommande tecknen från Gud. Även om stora delar av profeternas läror blev förvanskade med tiden, kvarstod orörda fragment som bekräftade deras Gud- inspirerade budskap och medverkade i att vägleda människan till att kunna välja mellan rätt och fel. Inflytande från Gud- inspirerade budskap som förts vidare genom tiderna går att se i de Tio budorden i Judendomens Torah, som senare anammades i Kristna läror, liksom förekomsten av lagar emot mord, stöld och otukt i de flesta samhällena i den forna och moderna världen.
Som resultat av dessa tecken från Gud givna till människan från tid till tid, kombinerat med Guds uppenbarelser till Hans utvalda profeter, har hela mänskligheten fått tillfälligheter att känna igen den Ende sanne Guden.
Följaktligen kommer varje själ ställas till svars för dess tro i detta liv samt om hon accepterat Guds ende sanna religion – Islam, vars innebörd är fullkomlig underkastelse till Guds vilja.

Källa: The true religion of God - Bilâl Philips.

 
  Copyright © Islamiska Forskningscentret 2010