logo
 
  Gå med/ur mailinglista:
  
 
 
 

Är den Svarta Stenen en hednisk gud?

Kategori: Missförstånd
Publiserad: 09-06-2008

Om man undersöker lite närmare den kvadratiska byggnaden Ka’bah (Det Heliga Huset) i Mecka, Saudi-Arabien finner vi i dess östra hörn en svart sten som inrättats i ungefär midjehöjd.

Varje pilgrim som tar sin första anhalt på denna heliga plats i Mecka försöker kyssa den och/eller med omsorg stryka den. Denna handling markerar startpunkten för en dyrkanshandling kallad Tawaf. Ordet "Tawaf" är ett arabiskt infinitiv med innebörden cirkulera, kretsa eller gå runt någonting.

En pilgrim måste cirkulera Ka'bah sju gånger för att fullborda Tawaf. Varje varv inleds med att kyssa eller smeka (om det är möjligt) den svarta stenen eller helt enkelt peka i dess riktning. Den Svarta Stenen fungerar alltså som en startlinje från vilken man startar varje varv. Tawaf är en av vallfärdens viktiga beståndsdelar, och kan även utföras när som helst som en separat dyrkanshandling. Därför finner vi människor cirkulera Ka’bah för varje dag som går.

Den sanna vikten av Tawaf:

Att cirkulera Ka'bah och kyssa stenen betraktas båda som de yttre aspekterna av Tawaf, vid sidan av dess djupare innebörd. Dessa kan liknas vid de fem dagliga bönerna, som har sina ytliga handlingar som bugande, nedfallande på ansiktet samt sittpositioner etc. Å andra sidan utgör bönens utvändiga positioner liksom cirkulerande kring Ka’bah – som en parallell – ett skal runt agnet som i sin tur skyddar det inre fröet.

”Fröet” inom Tawâf finns i de oerhörda innebörder i pilgrimens recitation och böner, i de djupa känslorna som rör sig i dennes inre, såsom kärleken till Gud, hans skyldighet till Honom och hans höga förhoppningar på Honom. Vilket yttrar sig om man exempelvis läser de rikliga orden rörande Guds enhet (monoteism), som så ofta pilgrimen yttrar under Tawâf.
Pilgrimens återkommande ordalydelse vid varje varv vid vilket han kysser, stryker eller gestikulerar, är: "[Jag påbörjar] i Guds Namn Den Högste. Oh Gud! [Jag förrättar] och jag tror på Dig, tror på Din Bok, avlägger mitt löfte, och beträder den väg din Profet Muhammad – Frid och välsignelse vare över honom – beträdde!"

Tawâf kring Ka’bah som sådan utförs uteslutande för att behaga den Ende Högste Guden – Gud (Allâh), och aldrig i några omständigheter i någon annan gudoms namn, eller för den delen den svarta stenen i sig. Handlingen Tawaf är i enlighet med det Heliga löftet som pilgrimen givit sin Herre.
Han utför den som en sann troende till den Ende Guden och inte som en avgudadyrkare, utan som en bekräftare av Guds uppenbarade Böcker, och en följare av Hans Profet. Han är sig själv långt avlägsen från att dyrka den Svarta Stenen. Pilgrimen kysser, vidrör den eller pekar i dess riktning, liksom Profeten Muhammed gjorde.
Lovprisande av den Ende Guden:

Pilgrimen fortsätter med att under vandringens gång lovprisa Gud, den Högste med följande ädla hymn: "Ärad vare Gud! Och prisad vare Gud! Det finns ingen gudom utom Gud. Gud är Den allra Högsta! Ingen förmår något eller mäktar något förutom med Guds tillåtelse."

En monoteist (Muwahhid, en En- Guds dyrkare) finner dessa storslagna böner långt mer värdefulla än jordens alla skatter. Med dem prisar han sin Ende Herre, då han cirkulerare en plats som genom närvaron av Guds Hus blivit heligt. Finns det då med detta ett ända spår av polyteism (dyrkan av flera gudar) eller avguderi i denna handling?

Den självvalda bönen:

Nu när pilgrimen har lämnat alla sina världsliga angelägenheter bakom sig, går han/hon vidare med att utöver lovprisande av Gud, även emellanåt be Honom om världsliga förbättringar. Dennes allomfattande bön till Gud den Välvillige är som följande: "O Gud! Låt mig vara belåten med mitt förordnade öde, och välsigna mig däri. Låt all min förlust och alla mina behov vara för det bästa."

Bönen för de två världarna:

Olikt de icke- troende har pilgrimen en levande tro på ett kommande evigt liv efter detta, och misslyckas därför inte här med att nämna den bästa bönen en människa kan tänkas be om.
Denna bön nämns i självaste Koranen och kombinerar både det goda i detta liv såväl som i det nästa:

"O Herre! Skänk oss det goda i detta liv såväl som i det nästkommande och skona oss från eldens plågor."
[Koranen 2:201]


Kan en sten vara Gud?

Trots att den så vördnadsfullt pussas och berörs under Tawâf utgör stenen i Ka’bahs östra hörn inte på långa vägar någon gudabild för pilgrimen att inrätta sin dyrkan. Detta är tvärtom det sista en Muwahhid någonsin skulle föreställa sig. Ty en sten är ju i slutändan bara en sten, utan möjlighet att vare sig gynna eller tillfoga skada. Den enda som kan det är uteslutande Gud, den Ende till mänskligheten sanna Gudom.

En sådan sak får sitt stöd av individer som antingen vetande, ovetande eller bildligt vänder sig till stendyrkan istället för Gudsdyrkan – en tro och sed som är lika ohelig som oförnuftig. Detta är anledningen till varför sådana folk ser den svarta stenen som ett mysterium; och därför har vissa offentligt anklagat Muhammed för att ha förstört alla statyer i Islam utom en – nämligen Ka’bah eller den svarta stenen!  Till och med vissa okunniga muslimer blir förvirrade gällande den svarta stenen.

Detta är anledningen till varför Islams andra kalif 'Umar bin al-Khattâb, gjorde väl ifrån sig med att utplåna detta undermedvetna tvivel. När han kom för att kyssa stenen tillropade han den offentligt :
"Bortom all tvivel är jag medveten om att du bara är en sten, som varken kan gynna eller skada. Vore det inte för att jag såg Guds sändebud kyssa dig, hade jag inte kysst dig.”


Den sanna historien bakom den Svarta Stenen:

För från idag räknat mer än fem tusen år bakåt i tiden, byggde Profeten Abraham – profeternas förfader och den rättfärdige (Hanîf) under Guds befallning den nuvarande Ka’bah. Han byggde upp den tillsammans med sin son Ismael – arabernas förfader.

På följande vis beskriver Koranen hur de hjälptes åt att bygga den:

"Och (minns) när Abraham och (hans son) Ismael upprättade grunden till Huset (Ka'bah) i Mecka, (sägande), 'Vår Herre! Godta (denna tjänst) från oss. Du är i sanning den Allhörande, den Allvetande.'"
[Koranen 2:127]

Fadern och sonen, som var sanna monoteister (muslimer), visade här hur de inrättade denna byggnads grund med inför Gud skälvande hjärtan, ty muslimer är i sanning Guds mest hängivna tjänare, ständigt i fruktan för Hans missnöje. Därför bönföll de till Gud medan de murade Ka’bah, i fruktan om att deras förnäma tjänst inte skulle accepteras – därav deras ovannämnda bön.

Vad hjärtknipande det är med en sådan plikttrohet och vad rörande det är med en sådan ödmjukhet inför den Högste Gud. Detta är självaste kärnan i monoteism och för muslimerna det idealiska mönstret för tro och handlingar, både stora och små.

Då de hade byggt upp den till en viss höjd, bad Abraham sin son att välja ut en sten som skulle markera ut byggnadens hörnmarkering. Och under tiden han letade efter en passande sten, uppenbarade sig från himlen Ärkeängeln Gabriel med den Svarta Stenen.

Profeten Muhammed sade: "Den Svarta Stenen nedsändes från himlen, och den var vitare än mjölk, fast människans synder har [med tiden] svärtat den.". 
Abraham tog stenen och pressade in den precis där den står idag. Den är därför en himmelsk sten och inte jordisk. Den valdes ut av Gud för att tjäna sitt syfte vid Hans Heliga Hus (Ka’bah).

Pilgrimsfärdens läror om dess ritualer:

Byggnaden blev vidare färdigbyggd och Koranen beskriver hur Abraham och Ismael bad till Gud på följande vis:

"Vår Herre! Låt oss vara bland dem som underkastar sig Er och från vår avkomma en nation som underkastar sig Dig och visa oss våra Manâsik (samtliga ritualer och ceremonier kring vallfärden och den lilla vallfärden) och godta vår ånger. Du är i sanning den som tar emot ånger, den Nåderike.
[Koranen 2:128]

Därefter lärde Gud dem - genom uppenbarelser – alla ritualer om vallfärden även Tawâf. 

Är kyssandet av den svarta stenen väsentligt?

Vi känner nu till hur Tawâf går till – rundvandringen sju gånger runt Ka’bah, där varje varv inleds med att antingen kyssa, stryka eller peka i riktning mot den svarta stenen. Men Tawâf är ingen solo uppvisning, utan hundratals, om inte tusentals cirkulerar Ka’bah på en och samma gång. Hur kan var och en få tillfälle att kyssa den svarta stenen enskilt?
 

I naturliga lag, är det självfallet i en situation då det är överfullt att de flesta får avvara sig kyssandet och i denna situation är det utan tvekan tillräckligt att vända sig mot Ka’bah och peka mot den med sin högra handflata vid startpunkten för varje varv. Pilgrimen läser då upp sin ordalydelse och fortsätter sin gång.

Historien avslöjar en ovanlig aspekt:

Anta att den svarta stenen av någon anledning skulle vara försvunnen för en viss tid, innebär det då att Tawaf och pilgrimsfärden i detta tillstånd inte är giltig? Absolut inte.

Detta var precis vad som hände i Islams historia. En av de mest oislamiska sekterna i Islam vars namn på arabiska är al-Qaramitah avlägsnade stenen, från Ka’bah i samband med en av sina sinneslösa högtider, år 980 efter kristus eller år 317 i Islamisk kalender. De tog då med sig den till sina hemtrakter i Al-Ahsa (på arabiska halvön). Och efter att ha behållit den i ca 20 år bestämde de sig för att återlämna den till Mecka år 339.

I en situation som denna, framhåller den Islamiska lagen att pilgrimen skall utföra Tawaf utan den svarta stenen. Pilgrimen skall vidröra platsen där den svarta stenen stod eller peka i dess riktning och sedan fortsätta sin Tawaf.

Därför har stenen i sig ingen betydelse för själva giltigheten av Tawaf eller pilgrimsfärden. Detta visar hur liten roll stenen har i det stora hela. Därför är det både okunnigt och rentav naivt att hävda att den är “den mest välbevarade gudabilden i Islam”!

Är kyssen synonymt med dyrkan?

Att kyssa en sten är inte på något sätt synonymt med dyrkan. Man kan inte omdirigera kyssandet av den svarta stenen till någon form av avgudadyrkan, då stenen i sig inte innehar någon avbild, liksom en vanlig kyss aldrig i de vildaste av fantasier kan förknippas med dyrkan. Däremot kan man anföra att muslimer dyrkar någon form av gud, men faktum kvarstår att de inte dyrkar någon annan förutom Gud. Bibeln kysses i domstolarna [i förenta staterna], betyder det att den dyrkas? Utöver det kysser man som föräldrar utav kärlek sina barn, utan några som helst spår av dyrkan i det. Det stora frågetecknet som kan komma till tanken är de för- islamiska avgudadyrkarna som tidigare hade hand om Ka’bah. De brukade i all sin polyteism och avguderi cirkulera Ka’bah och kyssa den svarta stenen. Om kyssandet av den svarta stenen hade varit avgudadyrkan, varför fanns det då fortfarande behov att föra in över 360 gudar i Ka’bah, trots att denna ”allsmäktiga” svarta sten fanns tillgänglig?     

Detta bevisar därför att kyssande av den svarta stenen som Gudomligt påbud är en sak och dyrkande av statyer en annan. Det mest anmärkningsvärda är nog faktumet att muslimer inte går längre än just att kyssa den svarta stenen.

De varken högaktar den, bugar inför den, hukar sig inför den, eller faller ned på sina ansikten inför den. Ty allt sådant är handlingar funna hos avgudadyrkare inför sina avgudar.  

  
  Copyright © Islamiska Forskningscentret 2010